Jag vill börja detta inlägg med att säga; Christina min älskade vän, vilken otrolig människa du är. En sådan godhet har jag aldrig stött på förut. ♥ Tackar dig av hela mitt hjärta, så fruktansvärt mycket allt betyder.

____________________________________________

 

Har jag nått botten? Många studer har känslorna verkligen blivit för mycket, det har varit en tung höst/vinter av diverse anledningar. Förra inlägget tog jag bort, varför? Antar att jag bara ville sudda bort den biten om att jag skulle lämna ifrån mig Mira. Tanken gör mig illamående. Min älskling stannar, så är det bara.

Livet har prövat mig, se hur stadiga ben jag hade, hur länge jag orkade hålla huvudet högt, hur långt en människa kan, ensam, klara sig genom vardagen och vara stark för sig själv men även för hunden och andra människor runt omkring sig.

Jag vet att jag är stark och klarar mig själv. Men en dag hände något. Jag vet inte vad, men det kändes lite som om jag dog, fast jag levde.

Från dag 1 kände jag hur djupt Mira satte sig i mitt hjärta. Allteftersom tiden har gått, så har hon borrat sig längre och längre in. Nu sitter hon där, och jag vet att hon aldrig kommer att ta sig därifrån.

Jag vet inte mycket just nu, tankarna är inte riktigt på plats, men en sak vet jag och det är att jag älskar Mira, det räcker. Jag behöver inte veta mer än så.

 

Jag börjar om från början nu.