Många mail och kommentarer om förra inlägget.


Visst, jag förstår att folk är nyfikna på exakt VAD som hänt och VARFÖR vi gör detta. Jag förstår att många blir fundersamma eftersom jag bloggat om att allt går så himla bra.


• Det handlar inte om att Twaila slutade utvecklas hos oss. Jag ger aldrig upp en sådan gång. ALDRIG!

• Vi är inte egoistiska när vi säger nej till ett nytt hem. Det är för Twailas skull hennes sista stopp blir hos oss och hon har haft det underbart. Ännu ett nytt hem skulle förvärra Twailas psyke ännu mer och hon skulle inte klara detta.


Jag förstår att det är jättelätt att tänka "men gud, varför fortsätter ni inte att träna henne?, varför kan hon inte flytta till någon annan?, varför anställer ni inte någon hundpsykolog?, varför ger ni inte henne mer tid?"

Helt ärligt så gör alla dessa frågor mig ledsen. Jag hade verkligen hoppats att folk skulle lita på oss och våra kunskaper och vårt beslut. Och jag trodde inte jag skulle behöva sitta här och försvara mig själv, utan att alla skulle respektera detta.
Jag vet att många frågar utav kärlek, men tro mig, vi har det nog jobbigt som det är.

Det som hände, varav att vi tog detta beslut, finns det inga ursäker för en hund att göra, speciellt inte för en så pass stor hund som kan slita av dej skallen om den så önskar. Vi kämpade dag och natt för att denna hund skulle bli bra och kunna leva ett normalt liv igen. Kärleken, tilliten och tryggheten kunde inte hjälpa denna 4-åriga tik, tyvärr.