Du var inte sjuk och du älskade din familj över allt annat. Vi gav dig allt och du gav oss mer. Du skulle aldrig lämna oss, du var så lycklig över att fått en ny chans till livet. Det såg jag på dig.

När du en dag inte kom hem kände jag direkt att nåt var fel. Du var alltid i närheten, du kom alltid när jag ropade. Du var inne på nätterna och kom in på dagarna 3 gånger/dag för att äta.
Du hade dina rutiner.

Efter den dagen du försvann var jag ute och ropade på dig flera gånger om dagen i över två månader. Du kom aldrig.
Men hoppet fanns där, varenda dag. Jag kunde inte släppa det.

Men nu har det gått 3 månader och sakta släpper jag hoppet. Men det gör så ont i mig!!
Många, många tårar är fällda för dig, Wilson. Det var nåt speciellt med dig. Kanske var det tacksamheten som gjorde att vi fick en sån underbar kontakt med varandra.

.. och jag hade aldrig trott att jag skulle känna såhär för en katt. Men så mycket som jag älskade dig, och gör det fortfarande.

Jag vet inte vart du är just nu, men oavsett, matte saknar dig och älskar dig!