Inatt var vi mitt i sverige, påväg upp mot Arvidsjaur. Det var vinter och jättemörkt ute.

Vi bestämde oss för att övernatta i bilen, sova en stund för att samla krafter. Så vi gick ut i snön på en kvällspromenad tillsammans med M&M när vi plötsligt hörde någon yla. Det var en varg som stod ca 15 meter framför oss och han såg inte glad ut!

Milton blev jätterädd och kröp ihop utmed oss men Mira skulle skydda sin familj och sprang mot vargen. Vargen tog en grepp runt halsen på henne, hon kastades upp i luften och landade på den hårda marken.

Jag skrek och sprang dit, vargen flydde. Mira rörde inte en fena och hon hade djupa tandmärken runt halsen. Jag låg förtvivlad på mina knän och grät. Jag höll Mira i mina armar i den iskalla natten och var så arg på mig själv att jag inte hindrat henne från att springa fram.

Niklas vädjade att vi var tvungen att gå in i bilen för att inte frysa ihjäl. Han sa gång på gång: Sandra, det är över..
Jag grät hela natten och när morgonen kom så spang jag tillbaka till platsen där Mira dog.
Jag tappade andan och en iskall kår följde ryggraden. -Hon hade flyttat på sig.

Jag satte ihop ett och ett och insåg att hon inte var död igår efter vargattacken. Det enda jag kunde tänka när jag sprang mot henne var att hon hade fått lida. Ligga där blodig, kallt och ensam en hel natt.

När jag väl kom fram till henne så hade hon brutit av sina egna framben för att kunna ligga på dom. Under henne fanns en stor sten och den var täckt av is. Bakbenen var också brutna, men detta ett relutat av vargen.
Såren runt halsen hade gjort skada, men inte tömt henne på blod.
Mira var iskall och blek. All värme hade gått ur kroppen och blodcirkulationen hade stannat.

Min smärta var obeskrivlig. Jag hade inte bara tillåtit henne att springa fram till vargen utan jag hade lämnat henne levande för att dö en lång- och smärtsam död.



Fruktansvärd dröm!!