Twaila

Idag bloggar jag om ett riktigt brännhett ämne, nämligen hundars psyken. Här har vi alla delade åsikter men detta är min.

 

Vi vet ju alla vad som kan resultera i vid dålig avel men ändå med "rätt" avelsmaterial så kan det bli fel. Detta är sånt som uppfödarna och andra inblandade omöjligt kan veta i förskott. Det är ett lotteri med avel, helt enkelt. Och ett svagt psyke kombinerat med rätt fostran och trygghet behöver inte vara något problem alls. Men kombinera svag mentalitet med.. ja, ni vet, det kan bli hur fel som helst.

 

Vi träffar hundratals hundar med dåliga psyken. Dom små kan också vara aggresiva och elaka MEN dom är så små att dom inte kan skada någon ändå. Och det accepteras medans en stor hund absolut INTE får vara det. Och visst, det är orättvist att se på det så, men samtidigt så ligger det mycket i det.
Vem i hela världen vill och kan ha en 80-kilos klump som har dåligt psyke och vara otrygg? Det kan vara en gående mördarmaskin.

 

Minns alla Twaila? Miltons mamma som kom till oss förra året, för att 3 månader senare avlivas.

 

Detta var en extremt jobbig period för mig. Och idag vill jag berätta att det som syntes på bloggen inte var hela sanningen. Det var av många anledningar jag inte skrev om det just då, men idag får ni hela sanningen. Svart på vitt.

 

Sanningen var att Twaila var i ett sådant dåligt skick mentalt, vilket gjorde att även hennes fysik blev dålig, att hennes liv redan pekade mot den där giftiga sprutan hos veterinären.

Hon hade den bästa flockledaren och hem en hund kan ha, men omgivningen passade inte Twaila och gjorde det svårt att rehabilitera henne.
Jag fick höra detta och jag erbjöd mig att ta henne till oss för ett allra sista försök att få henne frisk. (Jag hade trots allt alltid varit svag för denna hund.) Vi bodde i tystnad mitt skogen, en idealisk plats för henne att jobbas med. På bloggen uppgavs det att hon var på "semester" hos oss men så var fallet inte riktigt. Vi öppnade armarna för denna hund att leva med oss.

 

Jag och Niklas jobbade STENHÅRT med henne för att vinna hennes tillit och att först tillfriskna henne i kroppen och sedan för att hjälpa henne i knoppen.

Allt verkade gå så bra och allt såg så mysigt ut på bloggen tills en dag då jag meddelade omvärlden att vi skulle avliva henne.

Detta var det värsta beslut jag (tillsammans med Twailas förra matte) någonsin tagit och det kom enorma reaktioner från massvis av läsare.

Jag vädjade att alla skulle lita på mitt beslut och att respektera det men ändå så fick jag många ifrågasättande mail och folk som tillochmed erbjöd sig ta över henne. Detta chockade mig!!

- Visst, det var säkert med hela hjärtat som erbjudanden kom men ingen visste ändå vad som hade hänt, hur tänkte man då? Trodde folket att jag skulle ta hennes liv utan någon som helst anledning? Jag skrev trots allt att en olycka inträffat som inte kunde förbises.

 

Nä, hörni. Sanningen var den att Twaila var en skadad själ. Hon hade tyvärr från första början tilldelats ett sämre psyke och på det haft en tung resa genom livet med många olika hem. Hon var så stressad att hon slutade äta och kom till oss på 45 kg och var 4 år. Hon skakade ständigt och var mycket, mycket nervös. Hon litade varken på människor eller andra hundar så som en hund ska göra och hon var väldigt svag.

Men jag kan med gott samvete berätta att hon fick 3 helt underbara månader i slutet av sitt liv tillsammans med oss och med M&M. Hon tillfrisknade snabbt och kom upp till sin normala vikt. Hon började lita på både oss och på hundarna och framtiden såg väldigt ljus ut och vi hade otroligt fina stunder tillsammans i skogen och i det varma huset som hon delade med resten av flocken. Hon blev en stor del av vår familj.

 

Men dagen efter att hon huggit mig i ansiktet 2 gånger, helt oprovocerat, så beslöt jag mig för att låta henne gå.

Jag kunde inte lita på att hon inte skulle göra detta igen och tänk om det då vore på ett litet barn? Då hade det varit gonatt för det barnet dirket.

 

Jag var extremt chockad över händelsen eftersom att allt gick så bra och sorgen.... ojoj, den var enorm! Inom mig visste jag vad detta betydde, det var dags för henne att åka till himlen. Och jag hade tur, för hade Twaila bitit mig i ansiktet istället för att hugga mig så hade jag inte haft något ansikte kvar.

 

Men jag ser tillbaka på tiden med kärlek, en enorm saknad och en ovärdelig lärdom.

Och såhär nästan 1,5 år senare så får jag ett avslut på det hela och ni får se verkligheten för vad den är.

 

Du är älskad och saknad av oss alla. Twaila var en mycket sprallig, glad och kärleksfull hund.

.

 

Alla ni som kände både Twaila och mig stod bakom mig i beslutet. Dom visste att kunde inte jag "rädda" denna hund så kunde ingen annan. Vi gjorde allt!

Vi tog denna vingbrutna fågel till oss när andra nog inte ens hade gett henne en chans. Och till dig min vän, tack för förtroendet. Du vet vem du är och sagan slutade så lyckligt som den kunde. Vi minns för alltid Twaila.

 

Titta gärna på filmen och klicka i högra hörnet för större bild.♥

 

Aldrig kul att ta ett sådant beslut. Men förstår dig varför ni tog just detta beslut. All heder åt er. Tänk om alla kunde tänka så. Kramizar

<3 Bra skrivet Sandra...Och Tack för att ni gav all kärlek åt henne sista tiden... <3

Kärleken kommer och kärleken går.....
ingen kan tyda dess lagar,
men Dig ville jag följa i vinter och vår
och i all min levnads dagar.
Mitt hjärta var Ditt,Ditt hjärta var mitt
och aldrig jag lämnar det åter,
Din lycka var min, min lycka var Din och gråten är Din , när jag gråter<3<3<3<

Till Twaila från Sandra(känt med och i mitt <3)