Fan vad du är fet

Idag bloggar jag om ett ämne som förhoppningsvis många redan reflekterat över. Jag känner trots allt att jag vill skriva detta. Det kan hända att jag förut redan gjort det, men här kommer det.

 

Det är knappast någon nyhet att människorna på jorden blir fetare och fetare. Idag kämpar över en och en halv miljard människor mot övervikt och fetma klassas idag som en sjukdom.

 

"Fan vad fet du är." Skulle man säga detta till någon som är överviktig är man ett riktigt as. Det finns saker man gör och det finns saker man INTE gör. Man kallar aldrig en annan människa för fet eller tjock, inte ens överviktig.

 

Folk som slåss mot fetma är offer och dom som lyckats vända och gå ner i vikt hyllas och gratuleras, med rätta.

Vi kan viska bakom folks ryggar "Oj, kolla in den där breda baken, hon skulle behöva lägga undan chipspåsen" men vi skulle aldrig någonsin gå upp till en människa och säga rakt i ansiktet att hon/han är fet. Håller ni med? Det är som en slags oskriven lag.

 

Sen jag var liten har jag alltid varit väldigt "mager". Jag har alltid kunnat stoppa i mig precis vadsomhelst utan att öka i vikt. Ett fenomen många avundades.

I min mer vuxna ålder har jag alltid vägt 50-51 kg. En vikt som stått stilla i många, många år. Min Vikt.

 

I Göteborg när jag blev diagnostiserad med IBS så rasade kilona. Som minst vägde jag 45 kg och min kropp såg ut att tillhöra en 12-årig pojkes. Vad jag än gjorde, om jag så drack en liter grädde om dagen, så kunde jag ej öka i vikt.

Mina kvinnliga kurvor försvann helt, rumpan platt, brösten borta. Jag var seriöst tvungen att handla på barnavdelningen för att kläderna skulle sitta åt. Jag mådde riktigt dåligt över min ringa vikt och min skyhöga förbränning hjälpte inte till direkt.

Viktigt att nämna är att jag aldrig hade näringsbrist eller att kroppen var skadad eller sjuk på något sätt. Jag åt ju massor! Jag var fullt frisk i min kropp och inget med den var ohälsosamt, påstod läkarna, förutom att jag inte hade några fettreserver. Men det spelade ingen roll för mig vad dom sa, jag ville upp i vikt. Jag ville kunna ta på mig en BH igen, jag ville inte att mina byxor skulle ramla ner till knäna utan ett bälte.

Pga min IBS och min höga ämnesomsättning så lyckades jag inte. Min nya kropp skulle stanna vid 45 kg oavsett vad jag tyckte om det.

 

För mig vad detta ett jätteproblem som ni kanske förstår och värre blev det pga människor runtomkring. Jag fick konstant höra hur mager jag var. Det gick inte en dag utan att någon kommenterade min vikt.

Människor jag känner sa att jag såg ut att vara sjuk. Att folk på stan skulle kolla på mig och tro att jag hade anorexia. Och vilken stress det blev. Jag kämpade redan själv med att försöka ta tillbaka mina kilon, jag var stressad och orolig över hela min situation, vilket ni förstått. Och det blev absolut inte bättre av att allmänheten konstant påpekade detta. Men visst fasen visste jag själv att jag var mager, det behövde ingen berätta för mig. Jag visste det precis lika väl som en överviktig vet att dom är överviktiga.

 

Jag lyckades tillslut med hårt slit öka 3 kg på ett drygt ett år, så nu var jag på 48 kg.

 

Min poäng i denna historia är att det även är en kamp att vara för smal. Tro det eller ej men det är ett problem för vissa att inte kunna öka i vikt. Jag förstår att det kan vara svårt att förstå, folk tror att det är en lyx att ha en hög förbränning. Men NEJ, det är inte alls en lyx. Det är ett problem!

 

Jag tycker det är helt sinnesjukt att man utan vidare kan kalla någon för mager men man kallar aldrig någon för fet. Det är exakt samma problem. Jag vet fler än mig själv som har problem med att öka i vikt. Och för dessa personer är det precis detsamma, dom vill inte höra "Sate, va mager och eländig du ser ut då, ta och ät lite vettja..." Nä, det gör ont att höra. Lika ont som om en överviktig skulle bli kallad fetto. Men det reflekterar inte många över.

 

Jag kan inte öka i vikt med kosten. Kanske om jag äter vitt bröd till frukost, lunch, middag med fem kg smör på varje macka så skulle jag lägga på mig mer, men det är ett hälsofarligt sätt att öka i vikt. Med det sagt så kan jag stolt berätta att jag äntligen, efter 2 år, hittat ett sätt att öka min kroppsmassa, med styrketräning. Så idag väger jag stolt 54 kg och inte 48.

 

DÅ:

 

NU:

 

Och med det önskar jag gladeligen er alla en fin röd dag! ^^

 

väldigt fint skrivet syrran, allt handlar om normer, du har helt rätt i det du skriver, fast jag och du har olika problem idenna fråga så vet ja =) och morgan såg ju allt för rolig ut på den där bilden :D

Jag har gjort för vana att aldrig kommentera vikten hos nån eftersom det är ett kännsligt ämne för många! Lillsyrran har samma problem hon går inte upp i vikt hur hon än gör

Bra skrivet och starkt kämpat, du ser riktigt bra ut!

Heja Sandra, bra kämpat!

Så bra skrivet av dig Sandra!! Det beröde mig.

Du har så helt rätt. Det är som att få en käftsmäll när någon på pekar sin vikt pga att man är så smal. Men människor förstår inte sådant.

Hade så bra! / Mia :)