Det är i en väldig blandad ordning.
Herregud, jag kan inte fatta vad tiden har gått fort.

Detta är mitt hjärta, mitt allt, Mira - Jag älskar dig ♥

Asfalt, stressade människor, otrevligt folk, högljutt.

Detta var hur jag såg på Göteborg innan jag ens vart här. Jag förstår inte varför jag dömde ut detta ställe på detta viset. Jag tror många av "oss norrlänningar" kan känna såhär, speciellt om man kommer från ett väldigt litet ställe som tillexempel Arvidsjaur.

Jag vet ju själv hur jag tänkte och resonerade kring det; "Haha, jag fattar inte hur folk kan vilja bo i storstan, här bor ju bara blåsta människor som inte vet något om nånting. Hur kan man vilja bo och leva i stress ens?!"

Usch, jag skäms. Göteborg är en underbar stad! Jag har nu varit här i drygt 3 veckor och jag älskar detta livet. Alla är så trevliga och hjälpsamma mot mig. Det finns underbar natur här, folk är lugna och absolut inte högljudda. Göteborg är allt jag trodde det inte var. Visst, här finns väldigt lite snö, men för allt göteborg erbjuder människorna här så spelar snön mycket liten roll.

Jag skulle nog lätt vinna över de flesta om det handlade om att tillexempel göra upp en brasa i snön, tillaga min egen middagsfångst eller klä mig mot kylan. Men göteborgarna besitter inte dessa kunskaper av en anledning, dom behöver inte. Eftersom våra klimat skiljer sig så mycket från varandra så blir det en självklarhet att vissa blir bättre på olika saker som den andra inte besitter lika bra.

Så att se alla skillnader vi delar, i skogen gentemot staden, tycker jag är underbart, det ska vi bara vara glada över också. Vi kan lära av varandra om vi vill, men vi behöver inte.

Jag har aldrig varit så entusiastisk av att vilja visa naturen uppe i norr, få låta någon köra en skoter eller att vi sitta i en snögrotta med varm choklad och ostlimpa hela dagarna. Tänk om Hedlund, min underbara vän, varit norrlänning själv? Då hade vi inte kunnat uppleva två sidor av sverige. Men att vi kan dela med oss av vad vi vet och av vad vi kan är så himla kul tycker jag.

En underbar människa, en människa som ringer mig, mailar mig och ger mig ett sådant stöd, en sådan tröst. Jag känner verkligen för dig. Du som uppmuntrar mig och visar sin kärlek till mig och Mira.

Jag vet hur denna människa även påverkat andras liv också. Hur hon med öppna armar släpper in människor till sig, sitt hem och till sitt hjärta.

Jag har aldrig träffat någon som henne. Allt hon gör insiperar mig, sträcka ut en hand mot den som står på vingliga fötter, hjälpa personer upp igen och för detta känna ära.

Jag har aldrig beundrat en människa så som jag gör med denna kvinna. Helt otroligt.

Du vet vem du är och jag hoppas även du vet hur viktig du är för oss alla. ♥

Om du bara visste hur mycket jag saknar dig, hur fruktansvärt ont det gör i mitt hjärta när du inte kommer på morgonen och pussar mig på kinden. När du inte hårar ner mina svarta byxor och gör dem vita. När du inte dricker vatten och dreglar ner hela lägenheten. När du inte smyger upp i sängen på natten och värmer hela mig. När vi inte går på promenader och du chramar alla som passerar. Inte en sekund går förbi utan att jag tänker på dig. Du är alltid i mina tankar Mira, alltid. Du är den sista jag tänker på innan jag somnar och den första jag tänker på när jag vaknar.

Jag hoppas att du inte är arg på mig för att jag lämnade dig för en kort stund. Men matte behövde åka ner hit och försöka fixa till vardagen lite. Du kommer få komma hit sen, det lovar jag. Men inte riktigt än.

Du ska veta att du betyder mest av allt i världen för mig. Jag skulle inte byta dig mot allt guld i världen. När mitt värld gick i kras var det du som stod vid min sida, lika glad och lika tillgiven. Jag älskar dig så fruktansvärt mycket gumman. Jag älskar dig så det gör ont. ♥

Ibland ska man inte alltid berätta vad man tycker och tänker. Idag är en sådan dag.

_____________________________________________

 

Idag har det iallafall snöat. Snön övergick till regn. Kul att gå i regn mitt på vintern.

_____________________________________________

 

Just ja, jag tog en del timmar för att kunna framställa detta tenntrådsarmband. Varsågod Hedlund, helt gratis.



Sen ringde Patrik och vi surrade bort en halvtimme. They miss me at work :)

.. Jo, det är jag förutom det lilla (STORA!!) hålet i mitt hjärta där Miras plats sitter. Men oj vilket liv hon lever nu. Hos Christina och Kjell. Hon har den mest underbara semestern med snö och härliga skidturer. Helt fantastiskt!

 

Oj, vad jag har haft roligt. Jag har träffat en vän som jag spenderade kvällen med igår. Hon kommer också från arvidsjaur och har bott här endast 4 mån, så hon är nästan lika förvirrad som mig. Vi satt på ett mysigt ställe och drack ett vinglas och pratade om en massa saker. Det var riktigt trevligt! Tack Inaas, så mycket mer taggad till hela grejen nu.

Så nu vill jag verkligen inget annat än att få alla saker tillsammans! Med jobb, boende och Mira. Pusselbitarna MÅSTE passa! Snälla Gud, låt det ske!

Ikväll blir det nog spännande eller om det var imorgon.

Kram på er.

 

Yeah, that's right, här är mina nya brillor!

Vad är det för orolig och hemsk känsla jag har i kroppen? Idag vill jag bara skita i allt, hämta hem Mira och bara vara med henne! Aldrig släppa taget igen.

_____________________________________

Home Is Where The Heart Is.

Nog fasen är det så.

Ve och fasa vad jobbigt det var att säga hejdå till Mira, usch usch, mitt hjärta är inte helt utan henne. Hade det inte varit för tryggheten hos Christina, hade jag nog vänt om på flygplatsen. Jo, det hade jag.

Just nu sitter jag i det vackra Göteborg. Det är klart och varmt väder med vääääldigt lite och grå snö.

Jag kom fram igår strax efter 23 på kväll. Shit vilka jobbiga flygturer. Jag var trött och försökte sova. På väg mot arlanda satt en bäbis framför mig och skrek hela vägen. Mellan arlanda och landvetter satt en bäbis bakom mig, och skrek hela vägen. Haha, nåja. Jag har fått sova ut nu.

Nu väntas lite guidening av Hedlund, jag sätter inte min fot utanför lägenheten utan honom, till en början. För jag skulle inte komma tillbaka, det vet jag! För er som känner mig, så vet ni att lokalsinnet är likamed NOLL.

Det känns väldigt knäppt att ta på sig ett par svarta byxor.. Vart är allt hår?! Ge tillbaka håret, det är alltid där, vart tog det vägen..? :)

 

För övrigt så känns tillvaron rätt Okey. Jag ger mig fan på att det är nu det händer.

Jag vill börja detta inlägg med att säga; Christina min älskade vän, vilken otrolig människa du är. En sådan godhet har jag aldrig stött på förut. ♥ Tackar dig av hela mitt hjärta, så fruktansvärt mycket allt betyder.

____________________________________________

 

Har jag nått botten? Många studer har känslorna verkligen blivit för mycket, det har varit en tung höst/vinter av diverse anledningar. Förra inlägget tog jag bort, varför? Antar att jag bara ville sudda bort den biten om att jag skulle lämna ifrån mig Mira. Tanken gör mig illamående. Min älskling stannar, så är det bara.

Livet har prövat mig, se hur stadiga ben jag hade, hur länge jag orkade hålla huvudet högt, hur långt en människa kan, ensam, klara sig genom vardagen och vara stark för sig själv men även för hunden och andra människor runt omkring sig.

Jag vet att jag är stark och klarar mig själv. Men en dag hände något. Jag vet inte vad, men det kändes lite som om jag dog, fast jag levde.

Från dag 1 kände jag hur djupt Mira satte sig i mitt hjärta. Allteftersom tiden har gått, så har hon borrat sig längre och längre in. Nu sitter hon där, och jag vet att hon aldrig kommer att ta sig därifrån.

Jag vet inte mycket just nu, tankarna är inte riktigt på plats, men en sak vet jag och det är att jag älskar Mira, det räcker. Jag behöver inte veta mer än så.

 

Jag börjar om från början nu.