Då var äntligen helgen tillbaka! Den är alltid lika efterlängtad och välkommen.

 

Har jag tur så orkar jag fixa tvättstugan i helgen och klädkammaren. MEEEEN så finns det ju SÅ mycket roligare saker att göra! ;)

 

Trevligt fredagsmys på er!

 

Milton och speciellt Mira är dom lyckligaste just nu när snön kom igår..

Och en godmorgon-bild från imorse.

 

 

Idag bloggar jag om ett riktigt brännhett ämne, nämligen hundars psyken. Här har vi alla delade åsikter men detta är min.

 

Vi vet ju alla vad som kan resultera i vid dålig avel men ändå med "rätt" avelsmaterial så kan det bli fel. Detta är sånt som uppfödarna och andra inblandade omöjligt kan veta i förskott. Det är ett lotteri med avel, helt enkelt. Och ett svagt psyke kombinerat med rätt fostran och trygghet behöver inte vara något problem alls. Men kombinera svag mentalitet med.. ja, ni vet, det kan bli hur fel som helst.

 

Vi träffar hundratals hundar med dåliga psyken. Dom små kan också vara aggresiva och elaka MEN dom är så små att dom inte kan skada någon ändå. Och det accepteras medans en stor hund absolut INTE får vara det. Och visst, det är orättvist att se på det så, men samtidigt så ligger det mycket i det.
Vem i hela världen vill och kan ha en 80-kilos klump som har dåligt psyke och vara otrygg? Det kan vara en gående mördarmaskin.

 

Minns alla Twaila? Miltons mamma som kom till oss förra året, för att 3 månader senare avlivas.

 

Detta var en extremt jobbig period för mig. Och idag vill jag berätta att det som syntes på bloggen inte var hela sanningen. Det var av många anledningar jag inte skrev om det just då, men idag får ni hela sanningen. Svart på vitt.

 

Sanningen var att Twaila var i ett sådant dåligt skick mentalt, vilket gjorde att även hennes fysik blev dålig, att hennes liv redan pekade mot den där giftiga sprutan hos veterinären.

Hon hade den bästa flockledaren och hem en hund kan ha, men omgivningen passade inte Twaila och gjorde det svårt att rehabilitera henne.
Jag fick höra detta och jag erbjöd mig att ta henne till oss för ett allra sista försök att få henne frisk. (Jag hade trots allt alltid varit svag för denna hund.) Vi bodde i tystnad mitt skogen, en idealisk plats för henne att jobbas med. På bloggen uppgavs det att hon var på "semester" hos oss men så var fallet inte riktigt. Vi öppnade armarna för denna hund att leva med oss.

 

Jag och Niklas jobbade STENHÅRT med henne för att vinna hennes tillit och att först tillfriskna henne i kroppen och sedan för att hjälpa henne i knoppen.

Allt verkade gå så bra och allt såg så mysigt ut på bloggen tills en dag då jag meddelade omvärlden att vi skulle avliva henne.

Detta var det värsta beslut jag (tillsammans med Twailas förra matte) någonsin tagit och det kom enorma reaktioner från massvis av läsare.

Jag vädjade att alla skulle lita på mitt beslut och att respektera det men ändå så fick jag många ifrågasättande mail och folk som tillochmed erbjöd sig ta över henne. Detta chockade mig!!

- Visst, det var säkert med hela hjärtat som erbjudanden kom men ingen visste ändå vad som hade hänt, hur tänkte man då? Trodde folket att jag skulle ta hennes liv utan någon som helst anledning? Jag skrev trots allt att en olycka inträffat som inte kunde förbises.

 

Nä, hörni. Sanningen var den att Twaila var en skadad själ. Hon hade tyvärr från första början tilldelats ett sämre psyke och på det haft en tung resa genom livet med många olika hem. Hon var så stressad att hon slutade äta och kom till oss på 45 kg och var 4 år. Hon skakade ständigt och var mycket, mycket nervös. Hon litade varken på människor eller andra hundar så som en hund ska göra och hon var väldigt svag.

Men jag kan med gott samvete berätta att hon fick 3 helt underbara månader i slutet av sitt liv tillsammans med oss och med M&M. Hon tillfrisknade snabbt och kom upp till sin normala vikt. Hon började lita på både oss och på hundarna och framtiden såg väldigt ljus ut och vi hade otroligt fina stunder tillsammans i skogen och i det varma huset som hon delade med resten av flocken. Hon blev en stor del av vår familj.

 

Men dagen efter att hon huggit mig i ansiktet 2 gånger, helt oprovocerat, så beslöt jag mig för att låta henne gå.

Jag kunde inte lita på att hon inte skulle göra detta igen och tänk om det då vore på ett litet barn? Då hade det varit gonatt för det barnet dirket.

 

Jag var extremt chockad över händelsen eftersom att allt gick så bra och sorgen.... ojoj, den var enorm! Inom mig visste jag vad detta betydde, det var dags för henne att åka till himlen. Och jag hade tur, för hade Twaila bitit mig i ansiktet istället för att hugga mig så hade jag inte haft något ansikte kvar.

 

Men jag ser tillbaka på tiden med kärlek, en enorm saknad och en ovärdelig lärdom.

Och såhär nästan 1,5 år senare så får jag ett avslut på det hela och ni får se verkligheten för vad den är.

 

Du är älskad och saknad av oss alla. Twaila var en mycket sprallig, glad och kärleksfull hund.

 

Jo, jag har ju provat weight pull med Milton. Eller ja, "inskolningen" iaf.

Gissa vad vi gjort idag? Just de, vart i skogen!

 

Packade och redo.

 Det har varit en riktigt fin höstdag. Massa sol!

(Visste ni föresten att Luleå kommun är den solsäkraste kommunen i sverige? Och har varit det de senaste 10 åren. ;)

Milton hängde på när jag plockade tranbär.

.. han åt dom också.

Och precis som vanligt så låg Niklas och Mira såhär HELA tiden.

Efter saftiga muffins, kaffe och riktigt feta chokladkakor så begav vi oss hemmåt.



Och gissa om lingonen är fina nu?! Enorma och jättegoda!

Dagens skörd. Plåten närmast är tränbär och resten är lingon. :)

Nu ska jag börja fotografera inför bloppisen (blogg+loppis=bloppis) i morgon. Ses då! ♥

 

 

Mira tycks tycka det i alla fall.

Milton (som är en riktig matte-hund och alltid, alltid ska vara med) är såklart på första parkett när det ska bakas. ^^ En riktig hjälpreda!

 

 

 

Inatt vaknade jag av ett rött sken. "Brinner det?!" tänkte jag i all min nyvakta snurrighet.

Men det var bara himlen som var verkligen blodröd. Så jag tog fram kameran och knäppte några kort kl 5 imorse.

 

Sen steg vi upp vid halv sju och då hittade jag denna lilla smygare framför brasan.

 

Sen var det dags för den där nyttiga frukosten. ^^

 

Yeeey! Nu är det äntligen fredag igen!

 

Nä, det är inga små blåmärken. Men blåbär, därimot. ^^

I ugnen sitter nu en riktigt smarrig blåbärspaj med extra mycket fyllning. Till den väntar en superlyxig vaniljkräm. Därför jag har INTE tid att blogga nu, det ska ätas!

 

 

 

.. rent ut sagt.

Snacka om att jag mår som skit. Förkyldningarnas moderskepp har landat i mig. Därför blir min lilla byggprojekt åsidosatt. Föresten, änsålänge har ingen gissat rätt. ^^

 

Jag orkade mig ut att mysa lite till i solskenet och här följer bilder på det:

 

.. Morgans sysselsättning för kvällen var väl inte sådär superaktiv.

Ved staplar vi ungefär jämt nu. Och när vagnen är tom så fylls den på nästa dag.

Vår härliga baksida.

 

Vad skönt när jag nu kan säga, "Jag var inte lat och sket i att plocka alla svarta vinbär, det var så att hundarna åt upp dom!"

 

 

Mira sitter på Morgans vakttorn. ;)

Ganska så fin är hon, min ängel. ^^

 

 

 

 

 

 

 

 

Mitt projekt får ni vänta på. Just nu spacklas det och slipas. ^^

 

Ikvällst staplade jag ved och när husse kom hem så stack vi ut i skogen..

 

.. i lingonskogen.

Fina Mira bar väskan på vägen dit.

Sen var det plockning för hela slanten. M&M betade som vanligt. Mira äter blåbär tills halva hon är blå och Milton gick på lingonen ikväll.

Nerpackning av skörden och Milton fick bära.

Här kommer ett kort på Miltons tassar. Själv blir man storleksblind på sina hundar och tycker aldrig att de är stora, men detta kort reagerade jag på. Stora tassar på dessa hundar!


Grodan.


Här ska jag presentera hus nr 2. En gammal norrbottensgård från 1700-talet kom på köpet när vi köpte huset.


Sen vane bara å he si in å bört rens surbera.

Gonatt! ♥

 

 

 

Tja, he bli väl int mysche mer norrländskt än si.

 

Idag var vi i skogen och plockade omogna lingon. ^^

 

Kolla pirajjan Milton. Han har greppat Mira om benet.

 

Förutom att hundarna betade blåbär i enorma mängder så "sökte vi husse".

Milton var som vanligt klockren.

 

Och sen den där efterlängtade fikastunden. ^^

 

Nu ska vi göra ett ryck i sovrummet. Nytt golv på G!

 

Vilket ångest jag har över hur jag ska börja inlägget med tanke på hur längesen jag uppdaterade. Vi har dock inte gjort nåt annat än att flytta in oss i huset och det är full rulle på jobbet också så tiden är knapp. Men mer och mer börjar saker och ting släppa efter nu.

 

Många väntar på bilder i huset, och det kommer. Men det är inte först ikväll jag blåste dammet av kameran, haha. ;)

Så jag gör helt enkelt så att jag bara plockar upp där jag slutade sist!

 

Kvällen i bilder: Mira är med och krattar. (Blev dock lite krattning och mycket lek.)

 

Frisbeen är en stor favorit för Mira. Dock har den sett sina bästa dagar nu.

 

Fåren var på plats också!

(För er som inte vet så är baksidan och ena kortsidan en fårhage. Riktigt mys!)

 

Är det någon som sett en sanktis med ALLA ben i luften samtidigt? Här har ni akrobatiska Mira som gör det.

 

Sist men inte minst så blev det ju massa mys också.

 

Senare som kom gamla Loppan på besök. Mira mamma och Miltons mormor.

Tre generationer.

 

Nu ska jag njuta av ledigheten som infallit sig denna fredag. Imorn ska ni få se lite skapelser och bilder på insidan av detta nya hem!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jopp! Nu är det snart en vecka sedan vi flyttade in och det är då Inte färdigflyttat. Jobbar vi inte så har vi gäster. Trots att alla nyfikna gäster hindrar oss från att komma tillrätta, så älskar jag att det kommer besök. Alla är såå hjärtligt välkomna alltid!  

 

Den 13:e, tror jag det var, skulle internet komma så det ska bli skönt att återigen kunna, både blogga, men även göra alla sina ärenden med banker, räkningar å sånt kul.

 

Nåja, vi njuter så himla mycket av att äntligen vara här! Även om vi båda går runt med nackskott och ryggspärr varenda dag av allt bärande. 

 

Och självklart pausar vi lite ibland och går ut för att njuta i naturen.

 

Mycket blåbär har det blivit.

 

Man ska inte hålla på att skryta. Men jag säger då det: Morgan har det så himla bra hos oss! Färsk, lokal mat från Aleån, friheten att springa runt på det vackraste landskap som finns, jakten på den stora ängen på baksidan som lockar och en varm skön säng på natten mellan två som älskar honom.

 

I vissa rum ser det någolunda ut nu äntligen..

 

.. och i vissa andra.. Haha, usch!

 

I påskas var vi och hälsade på i Luleå på Niklas nya, framtida jobb. Och samtidigt som vi var här snubblade jag över en husannons som Precis hade kommit ut. Jag tittade på Niklas och sa "Här är det!"

En dag senare kunde en mäklarassistent visa oss huset lite snabbt vilket vi var tacksamma för,

 

Väl hemma i Göteborg så hamnade vi i en budgivning. Denna budgivning förlorade vi.

En dag senare ringde mäklaren och berättade att säljarna hade bestämt sig för att ändå sälja till oss. Nu hade vi helt plötsligt köpt ett hus som låg 130 mil bort.

Vi tog vårt pick och pack, sålde villan och körde över hela sverige för att bosätta oss på ett helt okänd ställe.

 

Granne med huset som var vårt, bodde vi i en liten stuga utan speciellt många bekvämligheter. I 2,5 månader.

 

Nu är vi här. Dessa två hus har vi längtat efter länge!

 

När det packades in i bilen från stugan ville Mira påminna mig om att INTE glömma henne.

 

Inomhusbilder får ni vänta på, det är KAOS här! ^^

 

Morgan fick sova inne en natt innan jag släppte ut honom. Han sprang iväg 2 min sen kom han tillbaka hem igen och låg på altanen. Han verkar trivas ännu bättre här än vid kvarnen.

 

Hundarna är som vanligt nöjda och glada. Mira är överlycklig att det finns ett garage som är svalt och skönt.

 

Nu har vi bestämt oss för att köra stenhårt tills allt är inplockat och uppackat. Puh!

Tills nästa gång. ♥